fick jag idag i mina ögon.....

Har ju förlorat ett barn i v 23 för drygt 6 veckor.Har mått dåligt över det o varit helt sjukskriven tills denna vecka då jag kände att jag ville prova gå tillbaks o jobba o se hur det känns,om det funkar.Saknar ju gemenskapen,det sociala o behöver nåt o skingra tankarna med.

Ska testa jobba halvtid ett par veckor nu,vet ju inte alls hur det går.Är fysiskt väldigt trött emellanåt,har dålig ork,dåligt tålamod när mina andra 3 barn är här varannan vecka o sover rätt dåligt.....men jag märker att när jag bara går hemma så isolerar jag mig o tar mig knappt för med nåt alls,blir apatisk .....så jag vill ut lite .

Jobbar i en Ica butik på en liten ort ,så jag är "känd" i byn,"alla" vet vad som hänt typ så det har kännts både bra o jobbigt på samma gång.

Idag iaf kom en äldre kvinna som är kund i butiken,vi känner ej varann direkt men brukar småprata när hon handlar o idag satt jag i kassan o det var lugnt,då la hon sin hand på min o sa bara: Du ska veta att jag haft dej i tankarna den senaste tiden,hoppas du kännt det!

Det var så oerhört starkt o hjärtligt att jag nästan började gråta,inte pga sorgen av barnet utan mer att jag blev så otroligt rörd att hon SA så.......nästan ingen utomstående alls har öht sagt nåt alls,så att hon,som inte ens känner mig ändå tänkt på mig kändes himla fint ju......

började jobba halvtid igår igen.Kändes faktiskt rätt bra att va tillbaks igen o träffa både jobbarkompisar o kunder(jobbar i en Ica-butik)

Jobbade 8-14 igår,ledig idag,jobbar 10-16 imorgon,ledig fredag o lördag o jobbar halva söndagen (8.30-14.30)så det känns som helt ok tider.

vi var på uppföljningssamtal hos läkaren idag,det är nu 6 veckor sen vår lilla dotter konstaterades att hon avlidit i v 18-19 i min mage,jag var då i v 23 o hade ej märkt mer än att jag knappt kände rörelser o att magen var väldigt liten,o efter en liten blödning åkte vi på en extra koll o då fick vi det fruktansvärda beskedet..

Man har ej kunnat hitta nån orsak till varför vår lilla Thea ej fick fortsätta leva ,inget synligt o heller inget på röntgen eller provsvar.Obduktion sa vi ifrån,det kändes fel,nånstans har naturen valt att avbryta graviditeten o även om det känns oerhört hårt kan vi inte göra mer än acceptera o gå vidare.

Vissa dar är mycket tunga o jag vill knappt leva känns det som,har svårt att se saker positivt o hantera sorgen o saknaden.....
jag har svårt att orka fysiskt o psykiskt de veckor jag har mina andra 3 barn här.....men har ändå valt att försöka börja jobba halvtid nästa vecka.Jag känner att jag saknar gemenskapen,det sociala o annars lätt helt skärmar av från omvärlden o knappt tar mig ut ur lägenheten o det tror jag inte jag mår bättre av i längden så jag ska försöka komma tillbaks lite o se hur det känns,var ju hemma länge under graviditeten med pga en cysta på ena äggstocken o sen foglossning o ont i ryggen....

Om nåt känns positivt just nu så är det väl att det inte finns några hinder för att ev försöka få barn igen om vi skulle vilja o det känns ju skönt.Vi har även sökt en större lägenhet o min särbo ska flytta hit (fast ha sin lght kvar ett tag)......